Johannes Anyuru

"De går i kanske 65 km/tim: man sätter bara
en skruvmejsel
i låset och vrider om,
eller använder en liten borrmaskin",
förklarar han för mig
och lutar sig leende äver köksbordet.
I hans trappuppgång
står två av de där snodda vesporna
som alla har, en svart och en blå.
Från balkongen kan jag
höra dem surra hela natten
djupt där ute mellan hyreshusen:
små satelliter av frihet.

Men ändå, inte ens om vi ville
kunde vi välja bort den friheten.

*

När jag skulle sova saknade jag min farsa,
den främmande vålnaden
som bröt sönedr språket
och gjorde det helt, knastrade
på andra siden telefonluren.
Han hade
något slags
nyckel.

"They go about 65 km/hour, you just put
a screwdriver
in the lock and twist,
or use a little drill,"
he explains to me
and leans smiling over the kitchen table.
In his staircase
there are two of those stolen vespas
which everyone has, one black and one blue.
From the balcony I can
hear them buzzing all night long
deeply out between the apartment buildings:
small satellites of freedom.

But still, even if we wanted to
we couldn't escape that freedom.

*

When I should be sleeping I miss my dad,
the foreign ghost
who broke apart language
and made it whole, crunching
on the other side of the telephone.
He had
some kind of
key.